Vardagsliv på savannen

Nu var det ett tag sen vi skrev. Nu har det blivit vår i Botswana och många träd har börjat blomma och får nya blad. Här på Mokolodi går livet sin gilla gång, vi är ute i bushen för det mesta och bilen går sönder lite då och då. På helgerna hänger vi oftast med killarna i vårt hus ut på nån pub eller klubb och dansar.

En dag följde vi med en av skolklasserna som kommer hit och besteg en av kullarna i utkanten av reservatet, där uppifrån var det mäktig utsikt! Vi har också varit på baby shower, vilket var en liten besvikelse eftersom det inte var så mycket action. Damerna här är lite svåra att lära känna eftersom de helst pratar Setswana. Men vi jobbar hårt på att lära oss! En dag fick vi också följa med och kolla när de skulle få ”leverans” med nya djur till reservatet. Häftigt! Tråkigt nog missade vi zebrorna precis. De är ju lite blyga annars så det hade vart kul att se dem på lite mer nära håll.

I onsdags var vi och förtidsröstade inför valet. Det är en advokatbyrå här i ”Gabs” som fått i uppgift att vara svenskt konsulat. Det var lite krångligt att hitta men väl där träffade vi en svensk som bott i Botswana 20 år och också gjort MFS en gång i tiden, och sedan jobbat i Botswana en tid. Det var konstigt att höra massa folk prata svenska! Det var länge sen…

Eftersom det börjar bli vår börjar det också bli varmare och det har börjat komma fram mer och mer kryp vilket vi bittert fått erfara. Vårt kök invaderas av myror så fort det inte städas ordentligt. Elin har också fått påhälsning av myror i sängen! Inte skönt med myror i håret som inte ville försvinna. Nu har vi iaf köpt lite myrgift så vi hoppas de ska hålla sig borta... Vi har inte sett några ormar än, men vi har sett ormspår i gruset utanför huset... Läskigt! Hoppas de håller sig borta!

När jag var ett vårtsvinsbarn!

Den här har vi matat och klappat

Här bor vi!

En vanlig dag i Mokolodi

En dag i Mokolodi börjar kl 6.30. Då ringer Mias mobil och säger att det är dax att slå på värmefläkten. En kvart senare när det är en uthärdlig temperatur i skjulet/friggeboden vi bor i går vi upp och gör havregrynsgröt. Sen bär det av till Lincoln (en man som jobbar här) för att få hjälp med att identifiera några kvistar samt avlägga rapport vart vi tänker ta vägen (utifall vi inte skulle komma hem igen för att bilen lägger av, så vet de var de ska leta). Sen går vi hem och ger oss i kast med bilen. Det är bara att bända upp den extremt tröga motorhuven och börja rota; kolla olja och kylaren som läcker lite sporadiskt, samt sätta fast terminalen till batteriet. Av någon anledning laddas batteriet ur under natten. Så fort vi är hemma på kvällen är det bara att koppla ifrån batteriet. Det är som ett litet lotteri varje dag för att se om bilen kommer att starta eller inte. Det är full gas som gäller. Stannar motorn får vi putta igång bilen. Och iväg bär det. Nu väntar ett par timmars kuduspaning. Vi kör, eller rättare sagt kryper fram på jakt efter betande kudusar. Tyvärr ser vi mest en massa impalor, men när vi får syn på en kudu stannar vi bilen. Så fort kudun tar ett bett startar vi tidtagningen. Den ena spanar och den andra tar tid och skriver ner alla tider. Det gäller att vara snabb. För när kudun slutar äta så ska vi skriva ner tiden och starta en ny tid för vad den nu hittar på. Vi klockar när den äter (samt räknar hur många bett den tar och vilket träd träd det är), när den spanar efter faror och när den gör övriga saker som till exempel kliar sig på magen, slickar sig på ryggen eller går iväg. När de har gått eller vi har observerat dem i 15 minuter så går vi ut och tittar vilka träd de åt på. Där gör vi en plot. Ploten består av en cirkel med en radie på 4 meter med centrum där djuret betade. I den ploten mäter vi trädens höjd, stamhöjd, kronans diameter i två riktningar, bestämmer hur mycket de är påverkade av bete sedan tidigare, räknar alla kvistar och bett under 3 meter. Vi skriver också upp vilket kön kudun har. Allt detta gör vi för att kunna ta reda på skillnaden hur, vad och var han- och honkudur äter. Allt mätande tar mellan 4 och 8 timmar. På helgerna åker det förbi en massa turister som glor på oss. Övriga dagar är det mest skolbarn. Nu vet jag hur det känns att vara ett djur på zoo. Om vi orkar och solen inte är på väg ner åker vi och spanar ytterligare en stund. Sen bär det iväg hemåt för att laga mat och hänga med de andra som bor här.
Och varför vill vi ta reda på detta då? Jo, man är intresserad av vad djur i mindre reservat behöver för att må bra. Turismen i Botswana blir allt viktigare och man vill veta så mycket så möjligt om djuren som turisterna är intresserade av att se för att kunna praktisera en bra djurhållning. Hos större kudu (som vi tittar på) har hanarna stora fina horn och dem vill många se. Fast vi tycker deras parabolöron är finare...

Fantastiska människor

Oj vilken helg! Vi fick tillbaka bilen som vi trodde var lagad i fredags så vi var glada när vi drog oss mot receptionen där det var samling för festen. Detta trots att vi inte hade haft varmvatten i huset där vi lagar mat och duschar på hela dan. Vid receptionen var det ett bord dukat med lite champagne (bubbly bubbly) som vi stod och smuttade på medans vi väntade på att alla skulle komma. Sedan skumpade vi ut i bushen med en av guidebilarna (som hade väldigt mycket bättre fjädring än vår bil!). Ute vid den stora sjön hade de dukat upp jättefint med mat och en stor eld. Vi stodoch minglade lite innan vi åt butternutsoppa, grillad biff, korv och kyckling, coleslaw, sallad, bönsallad, kokt butternut, pap (majsgröt) och äppelpaj med vaniljsås till efterätt. Det var himla gott! Efter maten samlades alla runt elden och satt och pratade och sedan blev det lite dans också. En väldigt lyckad kväll!

Dan efter kom vi fram till att bilen inte hade blivit så bra lagad som vi trodde eftersom vi fick putta igång den på morgonen. Men vi tänkte ändå att det inte var värre än så. När vi kom hem på lördagen fanns det ingen el. Det är rätt vanligt med strömavbrott så vi tänkte inte så mycket på det men när den inte hade kommit tillbaka på söndag morgon började vi ana oråd. Vi lyckades inte starta bilen då heller, men åkte ändå ut och upptäckte att motorn börjat dö bara när man stannar bilen. Vi fastnade ute i bushen. Så vi fick ringa på Lincoln, en kille som hjälper oss identifiera träd vi inte känner igen, och han fick komma och rädda oss med startkablar. Vi lämnade bilen på workshopen igår kväll så att killarna där fick titta på den idag. Efter lite mekande och byte av batteri fick de den faktiskt att funka! De är helt fantastiska! Vi vet inte vad vi skulle göra utan dem... Överhuvudtaget är människorna här på reservatet underbara, alla hjälper oss alltid med bilen eller annat som vi behöver och det värmer våra hjärtan! Kärlek!

Och när vi kom hem från bushen idag hade elen och varmvattnet kommit tillbaka! Wee!

Geparder!

Igar fick vi folja med och mata geparderna som finns har pa Mokolodi. De var sa underbart fina! Vi fick klappa dem ocksa!! Fast de var for matta sa de var inte sa sallskapliga.. De har varit har sen de var sma eftersom deras mamma blev dodad och de inte kunde lara sig hur man overlever ute pa savannen. Vi sag hyenor ocksa i inhagnaden bredvid. De var blygare, men valdigt coola! Det verkar som att vi kan fa folja med dit fler ganger, kul! Tyvarr sa verkar det inte som att det funkar att ladda upp bilder just nu sa ni far vanta en stund pa dem!

Annars har vi bilproblem igen. Batteriet laddar inte som det ska sa nu har vi lamnat in den for reparation. Det ar tydligen vaxelstromsgeneratorn som ar paj. Hoppas den ar fit for fight imorn.

Vi har blivit bjudna pa fest pa fredag! Det ar ute i bushen med mat och grejer. Hoppas pa att lara kanna lite mer folk da! An sa lange kanner vi mest de som bor i volontarhuset med oss..